Min pappa..
När jag var liten, sisådär fyra år ungefär så blev min pappa väldigt sjuk. Jag minns ju såklart inte mycket utav det frånsätt en sekvens då mamma satt i köket och var väldigt ledsen.
Pappa fick superont i magen och började må riktigt dåligt så tillslut fanns det inget annat val än att åka in till akuten. Läkarna visste inte vad som var fel och fick bl.a öppna upp hela buken på honom för att ta reda på felet.
Det visade sig att han hade fått en blodpropp som satt sig i magen och han svävade i princip mellan liv och död i respirator. Då var han strax över 30 år och läkarna vet fortfarande inte varför han fick en propp så han har ätit Waran sedan dess som är ett blodförtunnande läkemedel.
Mamma var under tiden gravid med min lillebror oxå så jag kan bara försöka att föreställa mig hennes oro som hon hade innan läget var under kontroll.
Pappa började må bättre tilllslut och respiratorn kunde kopplas ur. Jag vet inte hur länge han var på sjukhus eller så men det var under en längre period då han fick återhämta sig efter proppen.
Anledningen till varför jag skriver om det här, (och jag har förresten frågat pappa om det var ok innan såklart) är att läkaren sa till honom att det var riktigt nära att han strök med. Så pass nära att hade han inte tränat så pass mycket som han gjorde då och varit i den formen han var i och om han hade rökt så hade han inte överlevt. Så "små" marginaler var det som det handlade om och han hade dem på sin sida.
Det hade lika gärna kunnat varit så att jag växt upp utan att ha lärt känna min pappa och min bror hade aldrig fått träffa honom eftersom han inte äns var född då det här hände.
Summan av det här som jag vill komma fram till är ju att självklart tränar många för att trivas bättre med sitt yttre, det gör jag oxå. Skulle ju ljuga om jag påstod något annat. Dock finns det en annan ganska så bra anledning och det är just detta ett exempel på. Man vet aldrig vad man råkar ut för men OM det skulle hända något så är det ju alltid bra att ha de där små marginalerna på sin sida.
Nu menar inte jag att man måste träna som en atlet och vara i toppform men att röra på sig och äta bra och ordentlig mat på ett sätt som främjar din hälsa, det kommer man långt med. Att få in mer vardagsmotion tror jag oxå är bra, ta trapporna t ex istället för hissen osv.
Tänker ibland på hur nära det faktiskt var att pappa togs ifrån oss den där gången. När tanken slår mig så vill jag inte veta av det för det känns så overkligt på något sätt.
Det blev ett annorlunda inlägg men ville dela med mig av hur det faktiskt kan vara och att det är bra att hålla igång lite för kroppen mår så mycket bättre utav det.
Här har ni förresten farsgubben i hans yngre dar.. :D
Det var allt från mig denna söndag. Ta hand om er därute och må så gott!
Puss!
Kommentarer
Anonym
Mycket fint och bra skrivet!<3
Trackback
