Jag har funderat lite på det här med träning och identitet. Vem är jag? Vart hör jag hemma? Vad är min grej...?

Ska berätta en sak...

När jag bestämde mig för att börja träna och med nervösa steg klev in på gymet för ett antal månader sedan så kändes det "sådär" om jag ska vara ärlig. Inte så att jag ångrade mig, för bestämt mig- det hade jag. Känslan jag hade var dock att jag inte hörde hemma där bland alla svettiga människor.

Jag kommer ihåg känslan av att stå på löpbandet i stora pösiga kläder och flåsa mig fram och avundsjukt snegla lite på tjejen på bandet bredvid. Hon gick inte (som jag gjorde). Hon sprang... Och hon var vältränad och solbränd och hade tighta snygga träningskläder och jag minns hur ont det gjorde för jag ville ju oxå! Det fanns inget hellre jag ville just då än att få vara i samma form som hon.

Varför finns det gym och träningsanläggningar? Vad är syftet och vad gör vi där? Jo, vi är där för att träna och för att må bra.

Känslan av att jag inte hörde hemma där var ju egentligen helt bakvänd. Det var ju precis DÄR jag skulle vara, med alla mina extrakilon. För att leva ett sunt liv så behövs fysisk aktivitet i någon form, klart som tusan att jag hörde hemma på gymet, bland alla vältränade människor! Hemma i soffan, framför teven med en geishachoklad i näven däremot.. Där hörde jag INTE hemma, eftersom jag bestämt mig..


Har du bestämt dig, låt då inte rädslan för att någon ska titta snett på dig på gymet få dej att stanna hemma. Gå dit och ta plats precis som alla andra. Sträck på dig och var stolt över dig själv. Var stolt över att du tagit ett beslut om att leva ett hälsosammare liv. Det här är en rädsla som jag tror många känner men som oftast endast bottnar i oss själva. Och skulle nån mot förmodan ha ett problem med att just du eller jag är på gymet så säger det mer om den personen än om dig och mig och det är ingenting att lägga energi på. Gymet är till för alla människor i alla tänkbara former.

Vad gäller den där avundsjukan som jag kände mot den vältränade tjejen som sprang på löpbandet (och några till) så försökte jag istället bli sporrad av dem. Kan dem så kan jag och alla måste ju börja någonstans. Jag kanske flåsade mig fram där på löpbandet, men det var helt ok för jag stod inte still. Jag var på väg nånstans och för varje steg jag tog, desto mer tog jag in på tjejen bredvid. Jag bestämde mig för att springa ifatt henne och flåsa henne i nacken även om det skulle ta lång tid..

Har nu kommit fram till att jag är en tjej som fullkomligt älskar att träna. Jag hör faktiskt hemma bland svettigt folk på gymet trots min känsla som jag hade i början och att träna, det är min grej.

Det tog ett tag att komma fram till det här men mitt tips är att hänga i och ge det tid. Du kommer känna dej bekväm.
Glöm inte bort varför du är där, det är ju det viktigaste och försök att bli inspirerad av de andra som är där och tränar istället för att som jag gjorde, känna avund. Du är ju på väg framåt och för varje steg du tar så närmar du dig sakta men säkert ditt mål.


Ta hand om er och våga gå till gymet- du bestämmer själv om du hör hemma där eller inte. Ingen annan.


Puss å kram!