Wall of text

 
Har fått en del mail med frågor om hur jag äter just nu och i stora drag äter jag som jag gjort tidigare. Jag har skrivit om det i ett inlägg som ni kan läsa här.
Det jag fortfarande kan ha svårt med är mellanmålen. Ytterst sällan jag får i mig något mellan de "stora målen" vilket är något jag måste förbättra.
 
Har annars märkt ganska tydligt att jag är mer avslappnad vad gäller kosten. Jag har fortfarande mina riktlinjer som jag följer men är inte riktigt lika hård och kan utan problem unna mig saker ibland. Tror dock att jag vant mig vid min kosthållning och det i sig kanske medför att jag känner mig mer avslappnad. Jag skriver t ex inte upp längre vad jag äter utan det rullar lixom på av sig självt.
 
I början jagade jag kilon väldigt mycket och eftersom det var en stor förändring som behövde göras så var det nödvändigt att vara hård och principfast. Annars är det svårt att bryta mönster.
 
Har märkt att just denna "jakt" på kilon har minskat ju mer jag gått ner i vikt. I början var det oerhört viktigt för mig. Trivdes inte alls i den kroppen jag gick runt med så då var den största prion att förändra just det.
Nu när jag snart nått mitt mål så känner jag mig trygg och avslappnad eftersom jag hittat en livsstil som jag känner fungerar för mig. Det kände jag ju inte i början, när jag precis satte igång. Nu har jag däremot "landat" och det är så skönt. Vikten går neråt men jag känner ingen stress över att det måste gå fort.
 
Mitt tips är att inte lägga fokus på att gå ner snabbt. Har du endel övervikt så kommer det förmodligen att gå ganska snabbt i början. Det gjorde det för mig oxå men försök att inte stressa för det är lätt att ta till metoder som inte är hållbara i det långa loppet. Ta det lugnt, lägg om ditt liv på ett sätt som är hållbart i längden. På så vis undviker du att gå tillbaka till gamla mönster. Ta hjälp av nära och kära, var öppen med att du ska göra en förändring. Det är sååå mycket lättare om människor i din närhet är med på tåget och stöttar.
 
 
En annan sak som var viktig för mig var att våga erkänna för mig själv att jag faktiskt var överviktig. Det sved ganska mycket men det behövdes för att kunna motivera mig till att ta tag i det. Att då även kunna säga det högt till andra gör det mer "verkligt" oxå och även om det är tungt så kommer det att hjälpa dig i längden.
Kilona smyger sig ju oftast på en utan att man märker det och oftast sker det under en längre tid. Jag tror på att våga väga sig, stirra sanningen i vitögat för att sedan ta tag i problemet. Så länge man undviker vågar och måttband kan man ju hålla sanningen på avstånd och oxå skydda sig själv ifrån hur det verkligen ser ut. Skönt, visst.. Men gynnar det dig i din situation? Nej.
 
Våga möta siffrorna på displayen. Där började min resa och jag ångrar inte en sekund att jag ställde mig på vågen den där dagen i maj förra året, trots alla tårar som det medförde.
 
 
Jag har insett att jag är en person som behöver utmaningar för att utvecklas och må bra. Det är min drivkraft, att ha ett mål som jag i början kanske inte tror att jag ska nå för att sedan kämpa mig framåt tills det är inom räckhåll. Det gör under för självkänslan att stå där och veta att du slutförde det du påbörjade. Det är en fantastisk känsla som ingen kan ta ifrån en.
 
Det finns en sak jag skulle vilja göra och om min livssitation vad gäller jobb och liknande tillåter det när det är dax att sätta igång så tänker jag köra så det ryker, sen får det bära eller brista. ;) Det är läskigt som bara den, eftersom varje utmaning kan resultera i ett "nederlag". Men det beror ju på hur man väljer att se det. Bara att våga lämna tryggheten och ta chansen är i sig en framgång och något att vara stolt över.
Så samtidigt som jag tycker att det är läskigt så är jag så galet taggad så jag knappt kan vänta. Det är just det, den där härliga känslan av skräckblandad förtjusning som sporrar mig och som får adrenalinet att pumpa bara jag tänker tanken. Tänk om jag faktiskt bestämmer mig för att göra det och sedan lyckas genomföra det! Tänk om!! Det skulle vara awesome! :) Oavsett hur det går så kommer jag att ge allt om jag väl bestämmer mig för att satsa. Då är mitt mål att stå på scenen, placeringen är inte viktig utan det är att få gå upp på scenen och stå där med allt slit bakom mig. Det vore grymt...... ;)
 
 
Fortsätt kämpa, allt går bara man ger sig tusan på det!
Våga be om stöd och hjälp, resan blir mycket behagligare i sällskap av andra. :)
Och framförallt- TRO PÅ DIG SJÄLV OCH PÅ DIN FÖRMÅGA.
 
Må så gott!
 
 
Puss och kram!
 
 
 
 


Kommentarer
Kalle

Mer bikinibilder på Åsa tack! =)

2013-01-07 @ 20:25:38


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0