Ikväll har jag varit hemma i Ekholmen en sväng. Hamnade i gamla fotoalbum med bilder från när jag var liten.

Började tänka mycket på mitt liv och hur tacksam jag är för allt jag haft och har fått uppleva. Jag började även fundera över de stunder som jag hamnat snett, när jag lämnat den där idyllen som mina barndoms somrar bestod av. Vikit av från den trygga stigen och gett mig ut på villovägar.

Har hittills alltid hittat tillbaka till den solbelysta stigen som tur är. Ibland har jag visserligen trampat snett men har aldrig lämnat stigen helt sedan den gången då jag gick vilse och tappade bort mig själv.

Mina somrar brukade jag spendera med familjen i Borensberg. Där hade vi ett rött torp med vita knutar som vi hyrde av en farbror jag aldrig träffade. Han bodde tydligen på andra sidan sjön Boren, vad jag förstod det som. :)

Fotona jag hittade ikväll fick mig att minnas denna tid som om den vore igår. Smaken av vildhallon gör sig påmind och hur det susade i de höga björkarna på tomten. Livet. Enkelt.

Ibland tror jag det är bra att backa bandet lite. Framförallt när man irrat bort sig lite granna emellanåt. Återigen är jag så tacksam över hur jag haft det och att återvända dit i tanken hjälper mig att minnas vem jag är.

Det är nämligen inte bara en yttre resa jag gör utan precis lika mycket en inre. Att hitta tillbaka till och våga släppa fram den där lilla orädda Åsan som hela tiden funnits där inne. Tjejen som vågar ta plats och som tror på sig själv. Hon som inte tänker allt för mycket på vad andra ska tycka om det hon gör utan hon går sin egen väg, för kan andra så kan ju hon oxå.

Det känns som om jag emellanåt glömt vem jag varit. Ikväll påmindes jag och det är med en skön känsla jag lägger huvudet på kudden nu för att sova.

Pappa, mamma och bror. Jag älskar er nått så oerhört. <3

Puss och kram