Jag har ett syskon, en lillebror vid namn Lars.
Han har alltid varit peppande och hjälpsam vad gäller min träning och är en av dem som "kickade" igång mig i somras.

Tror det var 6 juni för att vara exakt och vi var i stugan i Kisa för att fira hans och min examen. På kvällen efter att vi ätit tog vi en lång promenad mellan hästhagar och på lummiga stigar. Jag öppnade upp mig helt och vi pratade länge om hur jag mådde, främst inuti.
Jag berättade om min osäkerhet och hur jag kände inför mig själv och bad om hjälp. Jag visste inte hur eller vad jag skulle göra för att förändra min situation.

Jag höll inte inne med nått utan berättade om mina rädslor, känslan jag hade inför min spegelbild och hur besviken jag var på mig själv för att jag låtit det gå såhär långt. Jag kände skam.

Han lovade att hjälpa mig med ett träningsschema han fått av sin PT som han tyckte funkade bra och han gav mig tips och råd vad gäller kosten.

Den natten satt vi uppe länge i stugan och pratade. Kan inte beskriva hur mycket jag uppskattade det.

Det dröjde inte länge förren han var med mig på gymet och gick igenom träningsschemat med mig från början till slut. Han hjälpte mig med vikter och visade hur jag skulle göra. Det tog hela kvällen och efteråt frågade jag hur jag skulle kunna återgälda honom, som tack för all hjälp jag fått.

-"Syrran, gör mig stolt bara", sa han och flinade sådär som bara han kan. :)

Den meningen har ekat i huvudet sedan dess och jag är så otroligt glad över att jag nu kunnat återgälda honom. :)

Tack brorsan, du är världens bästa!!
Älskar dej!