3 mil och den "omtalade väggen.."

Ligger i soffan, helt utslagen efter denna dag. Vaknade skapligt och när jag piggnat till tog jag på mig kläderna och var redo för gymet. Trodde jag...

Fick ett infall i hallen och tänkte att idag ska jag ta mig tusan testa att springa 3 mil, samma distans som Lidingö.
Sagt och gjort...

Gav mig av ner mot ån och kände mig pepp och lite skraj på samma gång.
Började springa i ett lugnt tempo eftersom jag visste att det skulle bli galet jobbigt.

De första två milen gick hyffsat. Det värsta var värmen och att jag inte hade möjlighet att ta med mig vätska. Var sjukt törstig och det var nästan plågsamt att springa bredvid ån. :) Så efter 19 km tog jag en avstickare upp till mig för att dricka vatten för att sedan fortsätta den sista milen.

Där tog jag slut.

Hade tidigare haft ont i höfterna men smärtan hade ändå varit hanterbar. Nu var det hemskt! Smärtan spred sig även ner i knäna och emellanåt kändes det som att mina knäskålar skulle sprängas. Försökte springa på olika sätt för att se om det kändes bättre men inget hjälpte. Fick även håll på båda sidorna och ett illamående som kom och gick lite sådär lömskt. Vid ett tillfälle var det inte långt ifrån. :(

Allt detta gjorde att jag helt enkelt inte hade något annat val än att anpassa mig efter "läget" och varva löpningen med att gå för att kunna genomföra distansen.

Trodde att de sista kilometrarna skulle gå lättare eftersom att jag då var nära mitt mål men icke. All pepp och all energi rann ur mig och jag började förstå lite hur det kanske kunde kännas att gå in i väggen under ett lopp. Psykiskt var det riktigt tungt.

Hur som, när jag gjort mina 30 km så var jag ändå glad och nöjd över att jag fortsatte trots allt.

Har dock beslutat mig för att inte springa Lidingöloppet. Jag inser att jag inte är tillräckligt förberedd fysiskt för den här distansen och att risken är stor att jag kommer att skada mig. Har fortfarande rejält ont framförallt i knäna och det vänstra har jag svårt för att böja när jag går. Det är helt enkelt inte värt det och då är det bättre att springa nästa år. Lidingöloppet är betydligt mer kuperat med backar som ska vara galet jobbiga och att jag är såhär "medtagen" efter idag bådar inget gott.

Mina förutsättningar har inte varit de bästa med sjukdomar och brutet revben och även om det tar emot så känns det skönt att ha bestämt sig.

Och alla dessa skavsår efter kläderna.. Rygg, bröstkorg, midja, bröst- ja det mesta är ömt. För att inte tala om min ena lilltå som består av två härliga blåsor som kommer tillbaka efter att man tömt dem. :(

Ska bli intressant hur det känns imorrn, om jag överhuvudtaget kommer upp ut sängen. Lite oroad över framförallt mitt vänstra knä, känns inte bra.

Aja, nu får det vara slut på mitt gnäll. :) Det var ju helt självvalt och jag är glad över att jag gjorde det. "Mind over body" heter det ju, men idag var det nära att kroppen fick sista ordet. Nått jag säkert får ångra ett par dagar framöver.

Avslutar med lite bilder från dagen!
Som ni ser på hastigheten så sjönk den mer och mer mot slutet.

Hoppas annars att ni haft en skön helg i solen! :) Ta hand om er och må så gott!

Puss och kram <3



Kommentarer
Rickard

Tycker hur eller hur att det var grymt bra jobbat! För något år sen tyckte du det var stort att fixa tre km, kom ihåg det!:)

Svar: Tusen tack! :)
Åsa Johansson

2013-09-09 @ 19:53:35


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0