Sommaren är här och det är nu ett år sedan jag och brorsan tog den där kvällspromenaden genom kindabygden. Jag erkände då för första gången högt för honom (och mig själv) hur jag egentligen mådde och att jag behövde hjälp med att ta mig ur situationen jag var i. Släppa garden, slänga bort masken och erkänna allt..

Det kan kännas otroligt avlägset idag nu när jag är där jag är i livet. Men sätter jag mig ner och tänker efter så kan jag enkelt ta mig tillbaka till den där kvällen och känna den känslan jag hade i kroppen då. Förtvivlan, sorg och skam. Ilska över att jag låtit mig själv komma sist men samtidigt ett jävlar anamma för nu räckte det minsann! Nu fick det vara nog!

Så, vart är jag nu ett år senare? Jag är betydligt lättare och starkare men nej- jag har inte nått mitt "mål" än att väga 57 kg. Vågen står still. Japp.
Det viktiga i det hela är att jag faktiskt inte bryr mig om det. Det rör mig inte ryggen. What!? Jo- det är sant! Det är helt ok. Jag är så tacksam för det min kropp åstadkommit under den här tiden och att pressa den ännu mer "bara för att" känns inte ok. Jag upplever mig själv ha hittat min "trivselvikt" eller vad man nu vill kalla det och det känns otroligt skönt.

Frånsett två förkylningar under våren så har jag inte varit sjuk nått speciellt. Inga nya njurstenar har jag märkt av heller och jag är inte lika trött längre. Morgontrött kommer jag iofs alltid vara, men men. :)

Jag har insett att jag mår bra av att utmana mig själv lite sådär lagom mycket. Jag har oxå insett att jag tycker om att "synas" och ta plats på ett helt annat sätt nu än förr. Fuck (ursäkta uttrycket) jantelagen och kör barre! ;) Du är grym, glöm aldrig det för bövelen! <3

Så, framtiden då? Har ett lidingölopp att springa i september. Undrar ibland vad tusan jag gett mig in på men men, det ska gå. :) I sommar kommer fokus ligga främst på löpträning och thaiboxning. Kommer dra ner på styrketräningen och endast köra nått pass i veckan. Framförallt för att få tiden att räcka till eftersom jag jobbar heltid oxå. (Och vill kunna ha ett liv utanför jobb och träning med såklart.)

Ska avrunda inlägget här nu tänkte jag med att tacka er alla som hängt med mig på resan, både här på bloggen och i "det verkliga livet". Som peppat i vått och torrt och som trott på mig. Ibland när man tappar sugen och orken så betyder det otroligt mycket att veta att det finns andra där ute som tror på en. Det har verkligen fått mig att orka hålla kursen någorlunda rak hela tiden, så tack. :) Jättetack! <3

Ny vecka imorgon och nya tag. Har precis fått tillbaka luktsinnet så det bådar gott. :)


Gonatt <3