Har ikväll fått sparras med min fina vän Claudia på fight center. Det är inte lätt alltså- ja att boxas och sparkas mot kroppen på en god vän. Eller ja, det har varit min uppfattning fram tills idag. Nu när det är gjort så känns det annorlunda. :)

Jag är lite dubbel nämligen. Det "kommer inte naturligt" för mig än, det här med att sparras, samtidigt som jag tycker att det är fruktansvärt roligt och lärorikt. :) Pratade med Claudia om detta innan och hon vet hur jag funkar, och hon var grym på att peppa och försäkra mig om att allt var lugnt. Claudia är tuff, riktigt tuff och stark som få är hon oxå så det är inte det att jag inte tror att hon kan ta det. För det mina vänner, det kan hon utan tvekan. :) Det som det handlar om är den mentala biten hos mig.

Hon hjälpte mig igenom passet och nu känner jag mig betydligt tryggare med att sparras, utan att hela tiden vara rädd för att göra den andra illa.
Man lär sig att tänka annorlunda, att vi är där och tränar på samma villkor och att vi valt det själva. Det handlar inte om att bruka våld eller att slå skiten ur varann, inte alls. Det handlar om att träna tillsammans som en stor familj, där vi hjälper varandra att utvecklas och bli bättre genom att träna tekniker och att sparras.

Har alltid sagt att jag inte har "det" i mig men nånstans där inne kanske det ändå finns en thaiboxare som vill ut, som faktiskt kan lära sig att dela ut slag med kärlek och respekt och tacksamt ta emot detsamma för att på så sätt utvecklas och bli bättre.

Med de orden avslutar jag här, tar ett skutt in i duschen och sen blire sängen.
Sov så gott därute och ta hand om er!

Puss och kraaam <3